Min läkare har rekommenderat mig (nej, snarare beordrat) att börja äta LCHF för min hypotyreos. Min initiala tanke var "aldrig i livet". Som gammal bulimiker, senare ortorexier till numera "endast" hetsätare så är fettet stora skräcken. (Självklart även allt socker som jag hetsätit i mig men det går liksom inte att tänka så mitt inne i en ÄS, utan fett är farligtfarligt.)
Jag beslöt mig i varje fall för att ge det 14 dagar och det har nu gått exakt en vecka.
Mitt sötsug är borta. Kan ni förstå det? MITT sötsug är borta. Sedan skulle jag gärna äta kakor, bullar och godis om jag kunde, för att det är gott, men suget är inte kvar. Jag är inte ens sugen på att hetsäta. De två sakerna är sådana enorma vinster!
Sedan håller min blodsockerkurva sig mycket mer balanserad vilket annars är ett jätteproblem för mig. Akuthungrig, svimfärdig och riktigt riktigt grinig (vissa skulle även säga otrevlig, men det har jag verkligen försökt jobba bort) efter fyra timmar. Ibland mindre.
Än så länge så tycker jag att det är svårt att lägga till fettet, jag är ju fetträdd sedan många år, men jag försöker. Jag hoppas också att jag kan gå ner mina 5-6 trivselkilon på köpet, men faktum är att jag inte alls är lika panikslagen som jag varit tidigare när jag skulle äta ultranyttigt hela tiden, räknade varenda kalori och tränade som besatt så att kroppen protesterade högt. På något konstigt sätt så har det här fått mig att lugna ner mig, på bara en vecka, och känna att jag mår så mycket bättre med detta.
Nu är det bara att önska att det fortsätter på samma bana. Eller nu bestämmer jag det!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar