scä III

idag har jag varit på scä för tredje gången för att träffa min PT (psykoterapeut, hohohaha!). han är...speciell. han provocerar mig med ord (känner jag det som men varför blir jag provocerad egentligen?) och kan sedan sitta tyst hur länge som helst. det är knepigt att gå och prata med någon.
hur som helst. idag har han sagt en del sanningar och saker som jag tänkte tänka över. i vanlig ordning kommer jag inte ihåg allt men det kommer väl tillbaka så småningom. så att jag just kan tänka över dem.

1. jag gör mig själv till ett offer. jag säger och känner ofta att "jag orkar inte", "jag skiter i det här", men då gör jag mig till ett offer. det hela handlar om jag "vill" eller "inte vill". det han säger är helt sant - jag gör mig till ett offer och kan då komma undan med de flesta saker, som hetsätning till exempel. "det är ju så synd om mig", "jag kan ju lika gärna..." och så vidare.

2. det här svart eller vitt-tänkandet för mig längre in i ätstörningen. jag vill hitta och se nyanserna i livet.

3. jag styr och dömer mig själv efter prestationer. det trodde jag faktiskt inte, men så är det. hela mitt liv är uppbyggt efter vad jag presterar. allt från att jag ska börja tänka positivt på saker och ting och när jag blir ledsen på något så tycker jag att "det var väl själva fan, jag kan inte ens tänka positivt, jag är tydligen pessimist och kommer vara det hela livet, å vad jag är dålig". det vill säga att jag misslyckades med "prestationen" att tänka positivt. prestationen att alltid ha det skinande rent hemma, en liten dammtuss så är jag dålig (vilket inte betyder att jag kanske gör något åt den, men jag har misslyckats med prestationen), inte ha rört på mig tillräckligt idag = misslyckande, ätit några tuggor för mycket lunch = misslyckande, bli hungrig kort efter att jag har ätit ordentligt = misslyckande. jag bedömer mig själv efter allt, allt, allt jag gör (eller inte gör) i stället för att bara vara. han frågade mig vem "fröken bara-vara" är och det hade jag ingen aning om. inte ens om jag tänkte efter riktigt hårt. jag tror jag skulle må bra av att bara vara. ingen självpress. tänk, vilket lyft.

4. en del saker som han säger gör att jag känner mig dumförklarad. det känns som att han tycker att jag beter mig som ett barn, fastän att jag är högst vuxen. jag sade det till honom (jag är faktiskt stolt över det) och han undrade varför jag kände så? han trodde det var centralt i allt, att jag reagerar på det sättet inför en person som försöker hjälpa till. och det vet jag ju att han försöker, men kan ändå inte rå för känslan. ska tänka över varför jag kände så...eller varför jag oftast känner så. tror alltid att nya personer tycker jag är korkad, tjock, otrevlig och högst ointressant att vara med, tills att jag har fått bevis om motsatsen. konstigt, jag har inte alltid varit sådan.

5. ska försöka bemöta och bearbeta mina känslor, ta emot paniken när den kommer och härda ut. känna efter varför jag känner mig panikslagen. vad kan hända? som pt:n sade "man kan inte dö av att känna känslor, men man kan dö av att inte göra det". det sista tycker jag var lite väl tilltaget, men det första är så sant. okej, om jag får panik så måste jag kunna tänka "vad händer om jag inte kommer in på luna förrän i april - kommer jag att dö? nej. jag måste jobba på det på egen hand så länge"

jag ska försöka skriva en sådan där mia törnblom-lista med saker som jag är bra på, eller tacksam över. har tänkt på det många gånger förut men har inte kommit på något som jag är bra på (nej, det är inget skämt, min självkänsla är obefintlig), men idag har jag kommit på något.