jag kan inte sluta äta. jag trycker i mig onyttigheter som om det inte fanns någon morgondag och jag vet inte hur jag ska kunna ta mig ur den här negativa spiralen. jag har klarat det förut men nu känns det som att allt hopp är ute. jag blir bara större och större eftersom jag inte ens orkar kompensationsträna. jag måste lära mig att kräkas efteråt.
har fått tid på stockholms centrum för ätstörningar i januari och ber till gud att det ska vara början på slutet på min hetsätning. jag orkar inte längre. jag hatar mig själv. har sådan ångest inför julen. har enorm ångest inför att träffa min släkt när jag ser ut så här. jag vill inte träffa någon, vill bara ligge inne med mjukisbyxor eftersom det är det enda jag får plats i numera. jag är en dålig människa.

eh, det rasar en helt galen snöstorm utanför fönstret. galen. fortsätter det så här så kommer jag vara insnöad i morgon och inkapabel att ta mig till jobbet :)

fast

jag har tränat idag på lunchen. det var mitt första steg tillbaka till mig själv. jag som definierar mig själv som en person som tränar mycket, ofta för mycket, har helt lagt av med träningen de senaste sex veckorna på grund av allt som hänt. brist på träning och överflöd av hetsätning har inte gjort underverk med min kropp. eller, det är väl ett medicinskt mirakel att man kan explodera i vikt så mycket som jag gjort de här veckorna, men jag slipper gärna att vara något skräckexemplar.
hur som helst, IDAG har jag tränat. jag gjorde det. jag måste hitta tillbaka till mig för någonstans där inne finns jag. hoppas jag. smal = lycklig. (eller mindre deprimerad i varje fall)

och om julen.

där kom den. julstressen.
jag som är pepp varje år och ska baka än det ena, än det andra och ge bort i små fina förpackningar, får stressfrossa vid den här tidpunkten. jag har inte börjat. jag har tänkt sedan november och valt ut recept och det ena med det tredje men nu känns inga recept roliga längre. jag är dessutom rädd för att jag ska äta av det goda själv, för det får jag inte. nu väntar svält i kontrollerade former.
recept ska väljas, ingredienser och burkar ska köpas in, skiten ska göras och...jag vill bara gå och lägga mig under en sten och vakna upp igen till våren. knepigt när jag egentligen tycker att det är mysigt att baka, men det är just det att jag inte får smaka själv som stressar livet ur mig, kommer jag klara av att inte smaka?
och jag har inte handlat alla julklappar än. för mig som vill vara klar i november så är den 14 december jävlaskitstressat. jag tycker inte mina klappar känns klockrena så jag måste försöka komma på ytterligare saker men jag vet inte. åååååååååååå, jag orkar inte. jag orkar bara inte.

vad fan ska jag göra, hur får jag livskraften tillbaka så att jag kan leva ett liv som jag tycker om? hur lär jag mig att tycka om mig själv? jag har ett sådant hat inför min kropp och mig själv att det håller på att äta upp mig inifrån, snabbt och hänsynslöst.
p säger att jag måste tänka på att det finns människor som tycker om mig precis som jag är, för den jag är. jag vet inte. min familj älskar självklart mig, för att jag är deras dotter och syster, men jag tror inte att de tycker om mig som person. jag är ingen trevlig person. eller om jag säger så här, hade jag inte varit deras dotter/syster så tror jag inte att de hade tyckt om mig. och min pojkvän, tja, han tycker om mig för att det är bekvämast så, det går av bara farten efter fyra år. jag tror att han inte tror att han kan få någon annan, så varför inte stanna kvar med mig, då vet han ju vad han får (ett numera socialt ointresserat, deprimerat, hetsätande berg av negativitet och fett).
jag vet inte hur jag ska orka ta tag i saker och ting. jag orkar inte börja om på nytt. jag bara orkar inte.
och som en boktitel så sant säger: "jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".

jag hatar att hata mig själv så mycket.

om fröken bortom all kontroll

Jag önskar att jag var en människa med disciplin och kontroll. Jag har ju varit det. Benhård. Kontroll.

om 16-20 januari 2009

Min sista mens. När jag skriver detta i slutet av november har den fortfarande inte kommit tillbaka. Den började krångla (vad jag kommer ihåg, men med ett guldfiskminne så är det inte lätt) i juni(-ish) 2008, den kom mer och mer sällan, jag blödde mindre, perioden blev kortare och till slut så försvann den helt.
I början trodde jag att jag var gravid, men fick inte ihop det eftersom jag dels hade kopparspiral, dels inte sexade speciellt ofta. Efter negativa hemmagravtest gick jag till gynekologen i början av april (för övrigt en av de sämsta läkare jag någonsin varit i kontakt med och borde inte få komma människor närmare än med hundra meters radie) som inte kunde förklara varför mensen försvunnit. Allt såg normalt ut och hormonproverna var ingenting att anmärka på fick jag reda på två veckor senare när jag plockade ur spiralen.
Fick tid för återbesök i mitten av juni, men inte heller då hade hon någon aning. Och hon tänkte definitivt inte ta reda på det heller. Fick tid för återbesök i november "för att se om mensen kommit tillbaka" men den avbokade jag sedan jag bytt gynekolog till SöS.
SöS-gyn verkade bra till en början men inte heller han hade någon förklaring och återkom inte med provsvar, inte heller när jag ringde och bad honom ringa upp. Bokade en ny tid hos honom och han lovade dyrt och heligt när jag satt och grät att han "inte skulle glömma bort mig, att han skulle be sina kollegor om hjälp och återkomma" men det var den 5 oktober och honom har jag inte hört ett pip ifrån.

Sedan i somras har jag dessutom fått migränanfall för första gången i mitt liv. "Hjärnblödningshuvudvärk" när jag anstränger huvudet som gör att det svartnar framför ögonen. Spänningshuvudvärk. Förstoppning.

Jag har oerhört svårt att koncentrera mig, jag är i en konstant "hjärndimma". Mitt minne är obefintligt. Jag är deprimerad. Jag har humörsvängningar och blir lätt aggressiv. Plus mer. Mycket mer.

Av en slump så kom jag över en artikel om Hypotyreos typ 2 och DÄR fanns det. Alla saker som jag kämpat med sedan tonåren, sedan några år tillbaka, sedan några månader tillbaka. Allt fanns där. Jag började söka information och förstod snart att det är ett gissel att få läkare att lyssna och det är jag mycket väl medveten om nu. Nu kämpar jag med att få gehör för min sjukdom som inte syns i blodprov, men som alla läkare envisas med att ta ändå och sedan vifta bort problemet.

Nu har jag kontakt med olika läkare, för säkerhets skull, och hoppas på att snart kunna fungera normalt igen. Bara jag får dem att lyssna.

Över och ut för nu, mitt huvud är tomt.

om hur allting började

man kan se det här som en liten påminnelse till mig själv, vad som har hänt men kanske framför allt vad som inte har hänt.