scä

så har jag då varit på mitt första besök på stockholms centrum för ätstörningar. vad ska jag säga? det var svårt. tragiskt. sorgligt. jobbigt. hoppingivande. tröttande.

jag fick veta att jag drar mig längre och längre in i ätstörningarnas värld, med min svartvita syn på mig själv. allt eller inget. duktig flicka eller äcklig, värdelös flicka. jag fick frågan om jag ville att det skulle stå "levde för sin ätstörning" på min gravsten, det var inte skitkul att höra. någonstans så kan jag inte erkänna att jag skulle vara sjuk, jag har inte anorexia och väger 32 kilo, men jag har haft bulimi och nu hetsäter jag. ja, det gör jag. jag vet inte om hetsätningen en ångest eller om hetsätningen ger ångest. eller att den skapar ångest, det vet jag mycket väl, men vad kommer först - hönan eller ägget?
jag ska tillbaka i morgon och måste bestämma mig för en behandlingsmetod. lunchgrupper, dietist, psykoterapi eller något av två dagprogram - en på heltid i fyra månader vilket kräver sjukskrivning eller en på en vecka på heltid, sedan två veckor hemma, en vecka heltid, två veckor hemma i 22 veckor. som sagt, jag kan inte se att jag skulle vara så sjuk att jag skulle behöva heltidslösningarna samtidigt som jag inte vet om de andra lösningarna är tillräckliga?
lunchgrupp eller internetbehandling är helt uteslutet, det kommer jag inte ha disciplin nog att genomföra, jag måste träffa någon. men vad ska jag välja? jag vill bli av med skiten en gång för alla. jag vill inte leva endast för att tänka vikt, mat, mat, vikt från att jag slår upp ögonen på morgonen till att jag sluter dem på kvällen.

min läkare sade många sanningar, att jag stänger av. han frågade vad jag har för känslor rent generellt, och jag har inga. jag har inga känslor för mitt liv - det bara är. den enda känslan är smal = lycklig. jag har ju varit det - underviktig - och yr, trött och fullkomligt kraftlös. men smal.
han sade att jag måste börja ta mig själv på allvar. men jag förstår inte hur man gör. hur tycker man om sig själv, hur tar man sig själv på allvar och tycker att man är viktig?

efter mitt läkarbesök ringde jag och sjukanmälde mig, sedan vandrade jag mer eller mindre medvetet till mors jobb. satt och pratade med henne och linda länge och sedan gick jag och linda och åt vegetarisk buffélunch. eller hur att jag skulle klara det. åt mycket, ont i magen, mättmätt. åkte sedan in till stan och "var absolut tvungen att prova morotskakan på café entré på nk". sedan kunde jag ju lika gärna köpa två hekto lösgodis. så bra.

men sedan har jag faktiskt hållt mig. typ. åt rester av helgens middag - köttbullar med chiliosten och lite grillade grönsaker, fast jag inte var hungrig. bara ett sätt att inte fortsätta hetsätningen. fast...det slutade med att jag satt och åt upp hela burken med crème fraiche, för att det var gott. fullfet. fint. å, hur tar jag mig ur den här jävla skiten...