ytterligare ett möte på scä

jag har blivit diagnosterad med bulimia nervosa utan självrensning, ätstörning uns (utan närmare specifikation) typ 4 (eh?) samt måttlig depression. min läkare vill inte ge mig några specifika råd om vilken behandlingsmetod jag bör välja men säger att dagenheten där man är sjukskriven i fyra månader är den som är mest anpassad för min "profil". men sjukskrivning i fyra månader, vågar jag det? är jag så sjuk? jag anser mig kanske inte vara det samtidigt som det kanske inte är normalt att värdera hela sin person utifrån sin kropp. det kanske inte är normalt att inte vilja träffa människor man inte träffat på ett tag eftersom "de definitivt kommer att tycka att jag är tjock och äcklig" och prata om mig med gemensamma vänner - "har du sett xx på sistone, jävlar vad hon har exploderat i vikt". det kanske inte är normalt att aldrig någonsin kunna slappna av, utan att tappa kontrollen helt. allt eller inget.
skulle jag gå på fyramånaderssaken så tror jag att det är störst chans att jag skulle bli helt fri från mina hjärnspöken, samtidigt som jag är så rädd för att om jag lär mig att äta rätt så kommer jag bli ännu tjockare.

bara för att jag nu är diagnosterad och hoppas om att få hjälp så tycker jag så synd om mig så att jag var "tvungen" att äta en stooor salladslunch med tre stora brödbitar av mörkt sött bröd och sedan gå och köpa två godispåsar. är jag inte äcklig, så säg? jag drar mig själv längre och längre och längre in i mörkret. hur kommer man ur en sådan här sak? hur gör man när man tycker om sig själv? alltså, verkligen tycker om sig själv? för mig är det så främmande att jag inte ens kan ta det till mig, det känns så...omöjligt.