förresten

jag hade ju en bokad telefontid med min gyn i fredags...ringde han? neppeligen. men det hade jag inte väntat mig heller med tanke på hur han skött sitt jobb innan. så igår ringde jag sös gyn, knappade in mitt telefonnummer, de ringde upp (det är helt galet vilken procedur bara för att få tag i receptionen) och sedan bokade jag tid hos en annan läkare. den andra gynekologen ska få ett brev från patientnämnden.

jess!

idag ska jag bli bjuden på roppongi-sushi av min kollega. roppongi is the shit.

knepiga sista dagar

hmmm...det har varit några jädrans konstiga sista dagar. var på scä i fredags, på mitt första besök hos dietisten och hos psykiatern. dietisten kändes bra, hon var rakt på sak och trevlig. så även psykiatern. fick fluoxetin utskrivet vilket jag tog emot med blandade känslor, dels så vill jag så gärna må bättre och kunna hantera min ätstörning, dels så är jag så rädd. att börja knapra piller igen känns som ett misslyckande, att jag inte kan hantera mig själv på egen hand. men det är väl bara att försöka acceptera. det är inte fel på mig.

åt lunch med mor som arbetar i närheten av scä. på eftermiddagen så började jag må ruskigt illa och fick magknip. det hela slutade med att jag gick hem från jobbet vid 15.30, försökte springa till tunnelbanan (som tar 30 minuter hem) samtidigt som jag dividerade med mig själv om att jag visst behövde ta en taxi hem men tyckte att det var ett onödigt utlägg. ner i t-banan, upp igen, springa in i v-gallerian, in på toaletten och tja. ner i t-banan igen, förseningar (så klart), upp, leta efter en taxi, ingen taxi. tog bussen som tar tre år och sedan t-bana igen, hemma. ontet och illamåendet vägrade ge med sig och tydligen så smittade jag även min mor som blev dålig på lördagen.

och så det absolut konstigaste...
igår skulle jag ta blodprov (för de antidepressiva) och eftersom jag tagit så vansinnigt många blodprov senaste året så har de haft svårt att tappa mig på det röda guldet de senaste gångerna. tänkte dock att det inte skulle vara några problem eftersom det var flera månader sedan sist nu. nej då. stick i vänster arm, tre rör (av sju eller åtta), sedan kommer det bara luft. sköterskan pillar med nålen fram och tillbaka. så långt inga problem, det är inte så mysigt men jag har verkligen inga problem med att ta blodprov.
sticker i höger arm, händer ingenting, men får sedan ut ett halvt rör. sedan är det stopp. hon drar nålen ut och in och helt plötsligt så börjar jag må intensivt illa. sedan svartnar det för ögonen och jag bara faller bakåt i stolen. när jag till sist får fram ett ord så är det bara "mår illa" och jag får då en pappskål under hakan. satt där i tio minuter och kunde inte röra mig. så jävla konstigt, har aldrig hänt förut. jag har ju lämnat blod flera gånger och inte ens det stör mig, då de ändå trycker in en nål med en diameter på minst en decimeter. typ :)
resten av dagen spenderades med ont i magen och illamående som kom och gick. och så har jag blivit dunderförkyld också. men nu har jag börjat med fluoxetinet och det känns ganska bra att jag har tagit det steget, nu är det bara att vänta på den medföljande biverkningen när man mår piss de första veckorna (förra gången så var det katastrof och jag fick tvinga min läkare att höja dosen annars skulle han få mitt självmord på sitt samvete. vilket var en lätt överdrift, men det funkade :)). men om några veckor - då hoppas jag på att livet ser lite ljusare ut igen.

å

har börjat komma igång så smått med träningen igen och det är så skönt. från att ha tränat minst fyra gånger i veckan förut och vardagsmotionerat hårt alla dagar till en höst och vinter med nästan ingen träning alls. hypotyreosmigränen satte stopp för träningen i höstas, sedan gick jag in i en ond cirkel med hypon tillsammans med bulimin/BED:n och jag kom ingen vart.

den här veckan har jag än så länge kört två pass body combat (jag älskart verkligen. tep och jiahwa är så vansinnigt bra.) och ett pumppass. försöker få in ett till pass den här veckan men märker att jag är snabbt där igen - mer, mer, mer, det är aldrig tillräckligt bra. men jag försöker. jag försöker.

på fredag har jag mitt första besök hos dietisten på SCÄ, direkt efter det med deras överläkare för att diskutera en eventuell nystart av psykofarmaka.

fasiken, jag kan bli så pepp av hela dietistgrejen men är samtidigt fullkomligt skräckslagen. hur jag än tänker så är jag fast i ätstörningen, det är helt vansinnigt! jag vill, vill, vill bli antagen till vårens omgång av luna men min starkaste tanke med det är att jag då ska lära mig att äta rätt så att jag blir smal igen. inte fri från ätstörningen, utan smal.

på scä's föreläsning med deras andra dietist så kände jag mig upprymd, att jag skulle klara det. men det tog inte lång tid förrän jag var tillbaka igen - jag kan inte äta så där mycket, jag blir ännu fetare (att jag sedan går runt och är hungrig för att jag inte äter som de säger och hetsäter som en följd, det finns liksom inte med i tankarna, bara "jag ska inte äta så där"). jag skulle älska att äta som de säger, det betyder ju att jag skulle gå omkring med en behaglig mättnadskänsla jämt, men åh vilken ångest jag får av bara tanken. det tog även inte lång tid förrän jag var tillbaka på lättprodukterna igen, fastän jag nu har lärt mig att de inte är det bästa alternativet.

på fredag har jag även telefontid med min gynekolog som jag är så jävla besviken på och det ska han få höra. nu har jag inte haft mens på 1 år och 1 månad men inte en jävel gör någonting åt saken. det kan väl för fan inte bero på att jag äter för lite fett som min psykoterapeut sade till mig. jag försöker ju äta mer nu men ingen mens här inte. kul. 31 år, going on 32 och jag vet inte om jag någonsin kan bli gravid. och jag har ju så mycket tid på mig. inte.

nä, nu gör jag mig bara ännu mer deprimerad så nu slutar jag skriva för nu :)
puss på mig själv.

hur berättar man för sina föräldrar, älskad syster, och pojkvän att man inte orkar längre? att man inte vill vara med, att ska livet vara så här så vill jag inte vara med. jag vill inte dö. jag vill bara inte leva. (läser för övrigt den boken just nu och den är svår. jag hatar den för att den får min ångest att te sig som så liten, så obetydlig. samtidigt så är den en tröst att andra också har "en stor fågel som klamrar sig fast med klorna i hjärtat".)

man kanske inte berättar det alls. det är nog för svårt att höra. nog för att jag har berättat det förut, men kanske inte i sådana direkta ordalag. jag ska nog inte berätta, hålla det mellan mig och...mig. och psykiatern jag ska träffa på fredag. undrar om det blir antidepp den här gången med. undrar i så fall om jag vågar börja äta det den här gången igen, sex år senare. undrar. undrar.