igår träffade jag överläkaren på scä, hon tror att jag skulle få bra hjälp av luna och ser inga hinder till att jag inte skulle kunna gå där. så nu ska jag träffa en till person från behandlingsteamet så ska han/hon också göra en bedömning. nu är jag helt plötsligt livrädd - klarar jag det verkligen inte själv, tar inte jag bara plats från någon som verkligen är sjuk, nu får jag ta och skärpa mig, sjukskrivning i fyra månader, hur ska det gå ekonomiskt, syns det i min "cv" senare, hjälp, hjälp, hjälp.
samtidigt så tar jag ju mig uppenbarligen inte ur det här själv, mitt förhållande till mig själv och min kropp är stört. så är det. ätstörning eller inte så måste jag få kontakt med mig själv och det kan de hjälpa till med på luna.
just nu vill jag bara vara en normal, vanlig människa. det vore trevligt att få i påskägget - ett stycke normal, vanlig människa tack.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Känner så igen mig i dina tankar....att inte känna sig "normal" men ändå vara väldigt rädd för förändring...jag har också ätstörningar och det ambivalensen inför att ta de friska stegen gör mig verkligen galen, trots att jag just nu verkligen vill vara "normal". Hoppas det går bra för dig på Luna! Kram!
SvaraRadera