socialisera mera

förra helgen var jag på 30-årsfest. det var det första übersociala jag har utsatt mig för på flera månader. eftersom det var mest min pojkväns kompis som blev vuxen på riktigt så kände jag inte så många där. och de jag "kände" var det flera år sedan jag träffade. pratade med en kille som jag verkligen gillar men utöver honom så hade jag det svårt. jag har tappat hela min sociala förmåga känns det som, när människan gick på toaletten så blev jag helt handfallen och visste inte vad jag skulle göra. så jag gick och gömde mig med min pojkvän som stod och pratade med någon gammal kollega till honom. jag kunde inte ens ge mig in i samtalet, kände mig så jädrans bortkommen.

i lördags skulle vi gått på två fester igen men den här gången valde jag att inte gå (sedan gick inte p heller eftersom han blivit vansinnigt förkyld och det var ju skönt så att frånvaron skylldes på honom). förra veckan så träffade jag nämligen en gammal kär vän två gånger, som jag inte träffat på ett år. i lördags åkte vi även hem till min kusin och hälsade på hennes nykläckta dotter, på torsdag åker jag norröver till p's hemmastad och bor hos hans föräldrar över påsk och på fredag ska vi på middag med hans gamla vänner (som alla är kompisar sedan de befruktades, flickvännerna är bästa kompisar med varandra, de flesta av dem har jag träffat en gång för några år sedan, jag är fem år äldre, är nollåtta och för tillfället ett socialt nederlag). jag har gjort så många saker på sista tiden som utmanar min sociala sida så festerna i lördags blev faktiskt för mycket. och jag är hemskt glad att jag tog det beslutet.

i övrigt så ägnar jag min tid åt att hata mig själv för min feta kropp och det faktum att jag har noll självdisciplin. hatelihat.

okej.

jag ska tydligen inte prata om att inte hetsa, att tro att det är på väg åt rätt håll, för så fort jag slappnar av så kommer det som en fet smäll. gissa vad jag har gjort hela dagen idag? gissa hur jag mår? illa. pissigt. svullen. fet. how's that for a thursday night?

och tack till estelle på tankar som bankar som undrade var jag hade tagit vägen, du är söt du!
kram

ooooch levaxinet

var hos psykiatern i måndags och hon hade fått tillbaka blodprovet som jag tog den 22 februari, när jag svimmade i stolen. tydligen är mina sköldkörtelvärden helt åt skogen, de har skjutit i höjden. mycket. jag frågade min läkare då i februari om jag verkligen skulle fortsätta höjningen av levaxinet, jag kände ju ingen speciellt hjärtklappning som enligt henne var det jag skulle känna när jag låg för högt. hon sade ja och jag fortsatte höja.
den 22 februari när värderna var f*cked up så åt jag 150mikrogram levaxin om dagen, när jag fick reda på detta den 22 mars så hade jag höjt till 225mikrogram om dagen. vad fint.

eftersom jag har svårt att få tag på läkaren så har jag själv sänkt till 125mikrogram och vet inte om det är bra eller dåligt. försöker få en remiss till en "riktig" (privatläkaren som jag träffat är en av sveriges mest utskällda och kan kanske förlora sin läkarlegitimation men hon var den enda som var villig att hjälpa till) endokrinolog men åter igen så är det ingen som vill hjälpa mig. jag orkar inte med en omgång till med att läkarna ska skicka runt mig till varandra men ingen vill ta tag i mitt problem eller se helheten. suck...

i måndags var jag även hos gyn, de vet fortfarande inte varför min mens har försvunnit, är det ätstörningen, är det hypotyreosen eller har jag kommit in i ett för tidigt klimakterium? nu har jag fått kombinerade p-piller att äta i tre månader för att se om den kommer igång. börjar bli duktigt rädd för att jag aldrig kommer att kunna få egna barn och det gör mig så otroligt ledsen.

psykofarmakan

faktum är att jag inte känt av upptrappningen av antideppen den här gången, har mått bättre och bättre hela tiden. har fortfarande en del dippar men världen är lite lättare att hantera nu och himlen ter sig ljusare. och jag tänker skita i att tänka på att det är gjort på kemisk väg, jag behöver dem. ligger på en högre dos än vad jag gjorde förra gången men det känns bra. än så länge så pass bra att jag inte vill höja till "bulimidosen", i varje fall inte just nu.

nu ska jag skriva ett inlägg om levaxinet. måste sota för att jag negligerat bloggen i 20 dagar :)

scä

har nu gått tre av fem gånger på lunchgruppen och tycker det är en riktigt trevlig "tillställning". vi är fyra tjejer plus dietisten och alla är så otroligt trevliga, öppna och stöttande så jag ser fram emot att gå dit. det är en konstig känsla att kunna prata så öppet om min och de andras ätstörning "har du inte kräkts på hela veckan? wow, vad du är duktig, grattis!". jag gillar dem verkligen.

vi är en salig blandning av åldrar och ätproblem, från hets till hets och inte känna någon mättnadskänsla alls till anorexi, till hets med dagliga kräkningar sedan 1976.

och jag har blivit bättre. i stället för att hetsa 4-5ggr/vecka så har jag nu endast gjort det 1 gång på 2 veckor. suget kommer fortfarande ibland men jag lär mig att tillåta mig själv att äta vuxenportioner av mat, lagad mat både till lunch och middag och ordentliga mellanmål. då går det så otroligt mycket bättre. har fortfarande problem med helgerna men jag kämpar för att klara dem med. försöker lära mig att acceptera min kropp, det går sådär. men jag försöker.

bloggtorka

oj då, här har det glömts och inte orkats. jag är inte så förtjust i att blogga egentligen, älskar att läsa andras men glömmer bort att uppdatera min egen. tycker sällan att jag har något att skriva. samtidigt som jag har massor. nya tag då bloggen!

och hej solen igen! du är så vansinnigt välkommen.

T.G.A.D.Ä.F.

tack Gud att det är fredag. favvodagen. det vill säga när jag är på väg hem efter jobbet, då är det som längst kvar tills det är dags igen :)

i morgon vankas det långfärdsskridskor om vädret tillåter, första gången för den här säsongen. och antagligen sista eftersom det är mars redan.

och på måndag är jag "ledig" från jobbet - förberedande sjukskrivning - för att gå på scä's lunchgrupp. hoppas, hoppas att det känns bra. bra ska det bli!

luna

igår träffade jag överläkaren på scä, hon tror att jag skulle få bra hjälp av luna och ser inga hinder till att jag inte skulle kunna gå där. så nu ska jag träffa en till person från behandlingsteamet så ska han/hon också göra en bedömning. nu är jag helt plötsligt livrädd - klarar jag det verkligen inte själv, tar inte jag bara plats från någon som verkligen är sjuk, nu får jag ta och skärpa mig, sjukskrivning i fyra månader, hur ska det gå ekonomiskt, syns det i min "cv" senare, hjälp, hjälp, hjälp.

samtidigt så tar jag ju mig uppenbarligen inte ur det här själv, mitt förhållande till mig själv och min kropp är stört. så är det. ätstörning eller inte så måste jag få kontakt med mig själv och det kan de hjälpa till med på luna.

just nu vill jag bara vara en normal, vanlig människa. det vore trevligt att få i påskägget - ett stycke normal, vanlig människa tack.