och om hur livet tog en paus...

på fredag har jag mitt första besök hos dietisten på SCÄ, direkt efter det med deras överläkare för att diskutera en eventuell nystart av psykofarmaka.

fasiken, jag kan bli så pepp av hela dietistgrejen men är samtidigt fullkomligt skräckslagen. hur jag än tänker så är jag fast i ätstörningen, det är helt vansinnigt! jag vill, vill, vill bli antagen till vårens omgång av luna men min starkaste tanke med det är att jag då ska lära mig att äta rätt så att jag blir smal igen. inte fri från ätstörningen, utan smal.

på scä's föreläsning med deras andra dietist så kände jag mig upprymd, att jag skulle klara det. men det tog inte lång tid förrän jag var tillbaka igen - jag kan inte äta så där mycket, jag blir ännu fetare (att jag sedan går runt och är hungrig för att jag inte äter som de säger och hetsäter som en följd, det finns liksom inte med i tankarna, bara "jag ska inte äta så där"). jag skulle älska att äta som de säger, det betyder ju att jag skulle gå omkring med en behaglig mättnadskänsla jämt, men åh vilken ångest jag får av bara tanken. det tog även inte lång tid förrän jag var tillbaka på lättprodukterna igen, fastän jag nu har lärt mig att de inte är det bästa alternativet.

på fredag har jag även telefontid med min gynekolog som jag är så jävla besviken på och det ska han få höra. nu har jag inte haft mens på 1 år och 1 månad men inte en jävel gör någonting åt saken. det kan väl för fan inte bero på att jag äter för lite fett som min psykoterapeut sade till mig. jag försöker ju äta mer nu men ingen mens här inte. kul. 31 år, going on 32 och jag vet inte om jag någonsin kan bli gravid. och jag har ju så mycket tid på mig. inte.

nä, nu gör jag mig bara ännu mer deprimerad så nu slutar jag skriva för nu :)
puss på mig själv.