knepiga sista dagar

hmmm...det har varit några jädrans konstiga sista dagar. var på scä i fredags, på mitt första besök hos dietisten och hos psykiatern. dietisten kändes bra, hon var rakt på sak och trevlig. så även psykiatern. fick fluoxetin utskrivet vilket jag tog emot med blandade känslor, dels så vill jag så gärna må bättre och kunna hantera min ätstörning, dels så är jag så rädd. att börja knapra piller igen känns som ett misslyckande, att jag inte kan hantera mig själv på egen hand. men det är väl bara att försöka acceptera. det är inte fel på mig.

åt lunch med mor som arbetar i närheten av scä. på eftermiddagen så började jag må ruskigt illa och fick magknip. det hela slutade med att jag gick hem från jobbet vid 15.30, försökte springa till tunnelbanan (som tar 30 minuter hem) samtidigt som jag dividerade med mig själv om att jag visst behövde ta en taxi hem men tyckte att det var ett onödigt utlägg. ner i t-banan, upp igen, springa in i v-gallerian, in på toaletten och tja. ner i t-banan igen, förseningar (så klart), upp, leta efter en taxi, ingen taxi. tog bussen som tar tre år och sedan t-bana igen, hemma. ontet och illamåendet vägrade ge med sig och tydligen så smittade jag även min mor som blev dålig på lördagen.

och så det absolut konstigaste...
igår skulle jag ta blodprov (för de antidepressiva) och eftersom jag tagit så vansinnigt många blodprov senaste året så har de haft svårt att tappa mig på det röda guldet de senaste gångerna. tänkte dock att det inte skulle vara några problem eftersom det var flera månader sedan sist nu. nej då. stick i vänster arm, tre rör (av sju eller åtta), sedan kommer det bara luft. sköterskan pillar med nålen fram och tillbaka. så långt inga problem, det är inte så mysigt men jag har verkligen inga problem med att ta blodprov.
sticker i höger arm, händer ingenting, men får sedan ut ett halvt rör. sedan är det stopp. hon drar nålen ut och in och helt plötsligt så börjar jag må intensivt illa. sedan svartnar det för ögonen och jag bara faller bakåt i stolen. när jag till sist får fram ett ord så är det bara "mår illa" och jag får då en pappskål under hakan. satt där i tio minuter och kunde inte röra mig. så jävla konstigt, har aldrig hänt förut. jag har ju lämnat blod flera gånger och inte ens det stör mig, då de ändå trycker in en nål med en diameter på minst en decimeter. typ :)
resten av dagen spenderades med ont i magen och illamående som kom och gick. och så har jag blivit dunderförkyld också. men nu har jag börjat med fluoxetinet och det känns ganska bra att jag har tagit det steget, nu är det bara att vänta på den medföljande biverkningen när man mår piss de första veckorna (förra gången så var det katastrof och jag fick tvinga min läkare att höja dosen annars skulle han få mitt självmord på sitt samvete. vilket var en lätt överdrift, men det funkade :)). men om några veckor - då hoppas jag på att livet ser lite ljusare ut igen.