och om hur livet tog en paus...

vad fan ska jag göra, hur får jag livskraften tillbaka så att jag kan leva ett liv som jag tycker om? hur lär jag mig att tycka om mig själv? jag har ett sådant hat inför min kropp och mig själv att det håller på att äta upp mig inifrån, snabbt och hänsynslöst.
p säger att jag måste tänka på att det finns människor som tycker om mig precis som jag är, för den jag är. jag vet inte. min familj älskar självklart mig, för att jag är deras dotter och syster, men jag tror inte att de tycker om mig som person. jag är ingen trevlig person. eller om jag säger så här, hade jag inte varit deras dotter/syster så tror jag inte att de hade tyckt om mig. och min pojkvän, tja, han tycker om mig för att det är bekvämast så, det går av bara farten efter fyra år. jag tror att han inte tror att han kan få någon annan, så varför inte stanna kvar med mig, då vet han ju vad han får (ett numera socialt ointresserat, deprimerat, hetsätande berg av negativitet och fett).
jag vet inte hur jag ska orka ta tag i saker och ting. jag orkar inte börja om på nytt. jag bara orkar inte.
och som en boktitel så sant säger: "jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".